Jag saknar Bristol

Jag ska inte säga att det var den bästa tiden i mitt liv, för då skulle jag ljuga. Men det var speciellt. Att vara i England en längre tid var något jag alltid velat. Velat ändå sedan jag var liten. Egentligen trodde jag att jag skulle plugga hela min utbildning där, det var det som var planen. Men så växer man upp man får massa andra planer, inser att det finns mycket i Sverige också och man stannade hemma. Att komma iväg 6 mån kändes självklart när jag hade valet.

Bristol blev platsen och jag visst ingenting om det sedan innan. Det låg på västkusten nära till Wales och dessutom bara 2 timmar till London. Lät perfekt. Och visst var det perfekt också, på många sätt. Jag träffade sjukt mkt roliga engelsmän, fick lära mig massor om england och om uni där. Bodde mitt i stan bland alla fantastiska butiker.

men det var jobbigt också... jag saknade ofta mina vänner, mycket mer än jag någonsin trott jag skulle göra. INte för att jag var borta, utanför att de som man lärde känna i england var 7-8 år yngre än en själv.. ibland kul, ibland inte.. Mina fantastiska vänner var ett hav bort..

oftast saknar jag inte Bristol, men på senare tid har jag börjat sakna det ordentligt. Jag vet inte varför men det är vissa personer som nu hemma saknas otroligt. Den underbara Isabel till exempel. Det hade varit roligt att ha henne här. Och alla butiker, Primark (som förtjänar ett eget hyllningsinlägg så bra var den), Peacocks, New Look, Topshop etc.. ahh, det saknas. Faktiskt. Och så saknar jag Rowan också, min underbare flatmate som alltid fick mig på bra humör...

ska svänga förbi Bristol i december... underbart...